Je was op zoek naar: kyssar och kramar (Zweeds - Italiaans)

vi är inte här för att stå och krama om varandra .
non siamo qui per spalleggiarci l' un l' altro.

och där sitter vi, vid dess rand, under det att månen, som också älskar henne, lutar sig fram för att kyssa henne; en systers kyss, och kastar sina silverarmar runt henne i en omfamning; och vi betraktar henne, där hon flyter fram, för alltid sjungande, alltid viskande, på sin väg att möta sin konung, havet — tills våra röster dör ut i tystnad, och piporna slocknar — till dess vi, vanliga, vardagsynglingar som vi ju är, känner oss ovanligt tankefyllda, till hälften sorgsna, hälften glada, och utan behov av att behöva säga något mer — tills vi skrattande reser oss, knackar ur våra slocknade pipor, säger ”god natt” och, vaggade till ro av det viskande vattnet och de susande träden, faller till sömns under de glimmande, tysta stjärnorna, och drömmer att världen åter är ung — ung och vacker, som hon brukade vara, innan sekler av kamp och bekymmer fårat hennes vackra anlete, innan hennes barns synder och dårskaper gjort hennes älskande hjärta gammalt — vacker som hon var i dessa gångna dagar då, som nybliven moder, hon närde oss sina barn, vid sitt eget, frikostiga bröst — innan civilisationens glättade laster lockat oss iväg från hennes ömma armar, och de giftiga hånleendena från allt konstlat gjort oss skamsna inför det enkla liv vi levde tillsammans med henne och över det enkla men goda hem där mänskligheten föddes för så många årtusenden sedan.
e ci sediamo sul margine del fiume, mentre la luna, che anche lo ama, si china a baciarlo con un bacio di sorella, e lo allaccia con le sue braccia d’argento. e lo guardiamo correre, sempre cantando, sempre bisbigliando, incontro al suo re, il mare — finchè le note voci si dileguano nel silenzio, e le pipe si spengono — finchè noi, abbastanza comuni e pari a tanti altri, ci sentiamo stranamente pieni di pensieri, mezzo malinconici, mezzo dolci, e non ci curiamo o non sentiamo il bisogno di parlare — finchè ridiamo, e, alzandoci, scotiamo la cenere delle pipe spente, e ci diciamo «buona notte», e, cullati dal gorgoglio delle acque e dallo stormire delle frondi, cadiamo addormentati sotto le grandi, calme stelle, e sogniamo che la terra sia di bel nuovo giovane — giovane e dolce come soleva essere prima che secoli di tristezza e di affanni le solcassero la bella faccia, prima che i peccati e le follie dei suoi figliuoli le invecchiassero il cuore affettuoso — giovane e dolce com’era nei giorni remoti in cui, madre novella, ci nutriva, al proprio profondo petto — prima che gli artefici d’una simulata civiltà ci allontanassero dalle sue braccia d’amore, e i truci sogghigni della convenzione ci rendessero vergognosi della vita semplice che conducevamo con lei, e della semplice, sublime casa dove l’umanità nacque tante migliaia d’anni fa.