You searched for: rustling (Engelska - Svenska)

poaching, cattle rustling and banditry are on the rise, worrying people as attackers use ever-sophisticated weapons.
tjuvjakt, boskapsstöld och allmänna banditfasoner är på uppgång och oro väcks hos befolkningen då angripare använder allt mer sofistikerade vapen.

and we sit there, by its margin, while the moon, who loves it too, stoops down to kiss it with a sister's kiss, and throws her silver arms around it clingingly; and we watch it as it flows, ever singing, ever whispering, out to meet its king, the sea - till our voices die away in silence, and the pipes go out - till we, common-place, everyday young men enough, feel strangely full of thoughts, half sad, half sweet, and do not care or want to speak - till we laugh, and, rising, knock the ashes from our burnt-out pipes, and say "good-night," and, lulled by the lapping water and the rustling trees, we fall asleep beneath the great, still stars, and dream that the world is young again - young and sweet as she used to be ere the centuries of fret and care had furrowed her fair face, ere her children's sins and follies had made old her loving heart - sweet as she was in those bygone days when, a new-made mother, she nursed us, her children, upon her own deep breast - ere the wiles of painted civilization had lured us away from her fond arms, and the poisoned sneers of artificiality had made us ashamed of the simple life we led with her, and the simple, stately home where mankind was born so many thousands years ago.
och där sitter vi, vid dess rand, under det att månen, som också älskar henne, lutar sig fram för att kyssa henne; en systers kyss, och kastar sina silverarmar runt henne i en omfamning; och vi betraktar henne, där hon flyter fram, för alltid sjungande, alltid viskande, på sin väg att möta sin konung, havet — tills våra röster dör ut i tystnad, och piporna slocknar — till dess vi, vanliga, vardagsynglingar som vi ju är, känner oss ovanligt tankefyllda, till hälften sorgsna, hälften glada, och utan behov av att behöva säga något mer — tills vi skrattande reser oss, knackar ur våra slocknade pipor, säger ”god natt” och, vaggade till ro av det viskande vattnet och de susande träden, faller till sömns under de glimmande, tysta stjärnorna, och drömmer att världen åter är ung — ung och vacker, som hon brukade vara, innan sekler av kamp och bekymmer fårat hennes vackra anlete, innan hennes barns synder och dårskaper gjort hennes älskande hjärta gammalt — vacker som hon var i dessa gångna dagar då, som nybliven moder, hon närde oss sina barn, vid sitt eget, frikostiga bröst — innan civilisationens glättade laster lockat oss iväg från hennes ömma armar, och de giftiga hånleendena från allt konstlat gjort oss skamsna inför det enkla liv vi levde tillsammans med henne och över det enkla men goda hem där mänskligheten föddes för så många årtusenden sedan.